atoossa

det är ganska lustigt att jag står här helt tom utan ord och utan känslor., jag är bara en ting som lever och svävar andas men njuter inte riktigt, känner mig maktlös där jag står, samtidigt som jag fruktar för att få makten. jag önskar att jag kunde göra mer att jag hade förmågan att ställa allt till de rätta, men vad vore livet utan dess kamper egentligen?
visst, det låter klyschigt att säga "man måste möta motgångar för att uppskatta medgångarna" men det är sant, all sanning ligger i den meningen det gäller bara att hitta nyckeln till att uppskatta innebörden.
äh egentligen så spelar det inge roll, för ingenting spelar någon roll längre, men jag saknar dig och ja jag fäller en tår för dig innan jag lämnar min snevridna verklighet och ja min sista tanke går alltid till dig.
förlåt att jag visa mig svag när du ville att jag skulle vara stark.